Historielös?

 

På teve går det många program om människor som bor i gamla gårdar. Om dem som köper nåt halvgammalt ruckel och restaurerar det till en spa, eller ett kulturcenter. Och för den som bott på en gård i generationer kan gården vara historien. Familjen bär med sig historien som så blir en del av identiteten. Men om man inte har någon historisk gård, har man då inte heller någon historia? Om man vuxit upp i ett villaområde från 1970-talet, vem är man då? En del av ett samhälles utveckling, jo då. Men är det allt?

Jag började tänka på min födelsedags-vän och hennes ärvda 1600-talsgård familjen nu renoverar. I mina tankar blir det ett tv-reportage. 

Efter att ha rest världen runt som koloratursopran har hon nu återvänt till sin hembygd och gården som varit i familjens ägo i generationer. Hon och mannen rustar upp både in - och utvändigt. En av sönerna är utbildad smed och bidrar med sin specialkunskap om gamla smides-traditioner. Och den ena dottern har gift sig med en av landets lovande unga kockar som redan har menyn klar till invigningsfesten. Tanken är att kombinera gourmetmeny med traditionellt hantverk som sömnad och stickade klädesplagg. Allt detta serverat i en miljö med tusenåriga anor och ett landskap som tar andan av en stadsbo. 

”Visste du, frågar min vän, att den här byggnadstekniken uppfanns för att husen skulle kunna anpassas till behovet? Var det många i familjen kunde husen enkelt utökas med ett eller flera rum. Och så när behovet minskade, minskade man boytan för att bättre utnyttja värmen.” 

Jag från mitt villaområde sitter och lyssnar. Ser framför mig lego där variationsmöjligheterna är oändliga. Inte så enkelt idag att lägga till några extra rum i en-plans-villan. 

”Vill du smaka på vår egen Aperol Spritz( populär sprudlande aperitif på kontinenten)? Vi gör den med flädersaft från trädgården.”

Min kompis från studietiden kommer från en fjällgård med fyra kor och katten Putte som inte kunde jama. Mor jobbade inne och far ute. På vintern var det inte så mycket att göra, så det blev långa dagar med kaffe och korsord vid köksbordet. Skönt när klockan blev sju och man kunde slå på teven. Ibland bakades det i den stora vedeldade ugnen i det andra huset. Mor bakade "kamkakor" - en lokal delikatess som smakade härligt med smör och mesost. 

Min studiekompis kunde redan baka och jag fick vara med när jag var och hälsade på. Det var inte enkelt att kavla helt runda kakor, lägga in dem i ugnen med den långa bakspaden och så ta ut dem igen i exakt rätt ögonblick. En hel dag höll vi på, tills förrådet hade fyllts på tillräckligt. Ingen bil, men utedass, en katt utan svans och en traktor man kunde köra ner till samhället med på under en timme. En gång plockade vi jordgubbar hos en granngubbe. De blir extra söta när de får mogna så långt norrut. Väl hemkomna var vi för trötta för att orka frysa in, så vi satte lådorna på logen. Natten som följde visade sig bli en av de varmaste i mannaminne och jordgubbarna jäste. 

Jag har vuxit upp i ett radhus med två våningar, byggt 1969 då vi flyttade in. Vi hade tre toaletter, bil, kattunge, undulater och akvarium. Men ingen traktor och ingen vedeldad bakugn. Och kattungen dog efter att ha ätit råttgift. Vårt hus kom som färdig byggsats och monterades på plats av byggfirman Tre snickare. Mina bonusdöttrar har inga speciella hantverkskunskaper, de tillhör teknologi-åldern. Och jag har slutat sticka eftersom det gör ont i musarmen efter allt arbete framför datorn. Så slår tanken mig; har jag ingen historia? Är jag rent av historielös? 

Alla människor kommer från andra människor, från tidigare hus, bakugnar och katter. Vi kommer från olika landsdelar, från olika länder och vi är alla en del av en historia. Det är så lätt att bli förförd av teve-program om gamla hus och de som bott där. Program om vackra trädgårdar anlagda för att vara just vackra, funktionella eller rent av pråliga. Det är enkelt att tycka att gräset är grönare och hade jag bara kunnat baka i egen vedeldad ugn. Hade jag bara haft smedens kunskap eller kokkens handlag. Hade min HSB-lägenhet i stället varit arvegods, då minsann hade allt varit om inte så otroligt mycket bättre, men i alla fall mer värt, mer själ och hjärta. Mer äkta och historia. Men är det verkligen så? Finns inte själen utanför det materiella? Är hjärtat inte mer än en kroppsdel utan också en symbol för oss, det vi tror på, vår omgivning och de människor vi önskar vara?

Ett radhus från 1970-talet med tre toaletter monterat på plats av Tre snickare, vilken bild av samhällets utveckling! En utveckling som jag är en del av. Och om jag ska vara helt ärlig - det var ganska tråkigt långa stunder på den avlägsna fjällgården. Om det nån enstaka gång kom nån och hälsade på, så fick han kaffe och sen gick han efter ett tag. En befrielse med den där teven. Och det kan inte ha varit lätt att behöva låta dottern flytta 25 mil bort eftersom hon ville studera astrofysik på universitetet och behövde mer avancerad matte än närmaste gymnasium kunde erbjuda. Och inte var det roligt att behöva gå till utedasset på spegelblank is i minus 20 utan ljus mitt i natten! Vi verkar älska historier om gamla traditioner, de gör sig bra på teve. Men i verkligheten är det bra med toalett inne. Tre stycken. 

Jag har min historia, precis du och alla människor på vår jord. Jag är inte historielös. Jag är också en del av något större. "Sköna maj välkommen"strömmar ut från SVT play idag på Valborgsmässoafton. Samtidigt går två kameler och en stor get går förbi utanför mitt fönster eftersom Ramadan närmar sig. Jag bor just nu i ett land långt borta men är ändå nära med teknologins hjälp. Jag är platser, människor, ljud, tankar. Jag är mig själv och andra. Min egen genbank och allt som finns lagrat i mitt minne och ristat in i min hud är min historia. Fast det är klart, det blir inte lika snyggt på teve. 

Tankar i livet

Måndag -  flexibilitet

Mitt jobbliv har gett många möjligheter att träna på att vara flexibel. Som ung och nyutbildad klassisk sångare ville jag ta världen med storm. Jag ville spela, dirigera, undervisa och sjunga. Mest av allt sjunga. Jag ville förmedla all den fantastiska musiken jag själv upplevde. Jag ville vara ett instrument för kompositörens skapande kraft och en bro från intentioner, tankar och budskap, till en publik som förhoppningsvis ville ta emot. Jag var entusiastisk och peppad och jag hade roligt.

Enkelt var det dock aldrig. Instrumentet krånglade och ställde extrema krav till precision och engagemang. Inkomsterna var osäkra och ojämna. Min gamla Toyota vägrade ofta starta på kalla vinterkvällar, och endast tack vare snälla kollegor kom jag hem igen. Och denna ständiga fruktan för att bli förkyld! Om du ser någon som harklar sig, är ängslig för smitta och alltid har scarf, oavsett temperatur och årstid, så kan du vara nästan säker på att det är en sångare eller en skådespelare.

I långa perioder av min karriär var förkylningar ett konkret hot. Nu, efter några år med pandemi, avlysta föreställningar och uteblivna julkonserter och opera - och musikalföreställningar, har alla frilansare verkligen fått känna på en ekonomisk oro förutom den vanliga snuva-ångesten. 

Så hände det: på väg till en operafestival i Finland råkade jag ut för en bilkrock, med efterföljande whiplash. Skadan blev ödesdiger eftersom jag förlorade min sångröst, mitt yrke och därmed min inkomstkälla. Ledsen - väldigt. Gå vidare - ja. Flexibel - absolut. 

Jag snirklade mig igenom karriären och nya jobb-världar, nya sammanhang. Det visade sig att det fanns behov av min erfarenhet från scenen och min kunskap om röst - och talteknik i andra yrken och branscher. Och min förmåga att organisera både undervisning och produktioner var eftertraktad i för mig outforskade områden. Det blev vidareutbildning och steg både framåt, bakåt och åt sidorna. 

Under årens lopp har flexibiliteten fått ytterligare träningsmöjligheter när familjen bott utomlands i perioder. Jag har fått nya perspektiv på hur olika livet kan te sig beroende på var man bor och vem man är.

Torsdag - en liten  bit av världen

Ibland blir jag ledsen när jag åker till jobbet på morgonen. 

• jag ser dem som under natten sovit i kojor av hö – kojor som varje morgon skövlas ner för att ge plats till en ny väg

• jag ser en pappa som, med sin handikappade son hängande på ryggen, tigger från de förbipasserande bilarna

• jag ser småflickor som inte kan springa lika fort som pojkarna eftersom de trånga kjolarna och slöjorna hindrar dem

Ibland blir jag glad när jag åker till jobbet på morgonen. 

• jag ser en pappa och tre stolta barn i fina skoluniformer

• jag ser människor som äter frukost de just köpt av kvinnan på gathörnet, hon som steker bröd och jams direkt över öppen eld

• jag ser ett gäng killar som spelar fotboll på en rivningstomt

Ibland blir jag rädd när jag åker till jobbet på morgonen. 

• jag ser en lastbil på motorvägen, fullastad med cementsäckar och fem män som klamrar sig fast uppe på säckarna

• jag ser en trött vakt som lutar sig mot sitt automatvapen som vore det en stol eller en käpp

Ibland blir jag tacksam när jag åker till jobbet på morgonen. 

• jag sitter tryggt i vår bil - en bil vi har råd att laga om den går sönder

• jag kommer hem efter jobbet och vi har ett fullt kylskåp, rena kläder och sköna sängar

• jag åker hem till Sverige till sommaren och jag kan rösta som jag vill i riksdagsvalet

Fredag -högsta vinsten

Oftast är jag tacksam. Även om den goda senapen inte funnits i affären på flera månader och böneutroparen väcker mig kvart över fyra varje morgon så är jag lyckligt lottad. Det är bara en slump att jag råkar vara född i världens rikaste land. 

Jag kommer från ett land där alla barn får gå i skolan och har möjlighet till utbildning. Här kan både flickor och pojkar springa så fort de vill. Här behöver ingen riskera livet genom att klamra sig fast uppe på en lastbilslast med cementsäckar. Här kan många som jag få flera chanser när den första försvann. 

Det kan vara bra att stanna upp och tänka till för att se allt det vackra och alla möjligheter som finns. Varje dag försöker vi komma ihåg att räkna fem bra saker vi har, eller har upplevt i våra liv just denna dagen. För min del är alltid en av de fem sakerna att jag fick nya möjligheter när livet vände upp och ner på de jag hade innan. 

Att ha ett val är ett privilegium. Att kunna vara flexibel är en styrka. Att ha möjlighet är frihet. Allt ihop beror egentligen på ett stort och orättvist lotteri och jag har vunnit högsta vinsten.

Svalor

 

När jag simmar följer svalorna med. En svala dyker bredvid mig och fångar en fluga. Så kommer en till, och ännu en. Vilken känsla att simma tillsammans med svalor. Jag tänker först att de är flyttfåglar hemifrån. Men så kan det inte vara. Det är sommar hemma nu och svalorna bygger bon. Så de här kommer från nåt land söder om ekvator, kanske Namibia eller Sydafrika. 

 

Min pappa gillade fåglar. Han funderade på varför fåglarna alltid är unga. Vi ser dem bygga bon och föda upp sina ungar. Men de gamla småfåglarna, var finns de? De som dör av ålder eller fågel-åkommor? Det hittade han aldrig något svar på. Jag tror egentligen att det mer var en filosofisk fråga för honom. Han hade säkert kunnat hitta svar i någon ornitologisk bok om han velat.

 

Nu kommer en vävare! De guldgula trastliknande fåglarna bygger hängande bon, helst i stora kolonier i ett enda träd. När ungarna har flugit ut ramlar de gamla bona ner på marken. Vävarna hämtar strån, långa blad från de palmliknande träden runt bassängen. De plockar bladen och så flyger de till sitt bygge och väver.

 

Svalorna här, precis som hemma, flyger lågt eftersom regnet närmar sig. Vi är i regnperioden som betyder skyfall, ofta på eftermiddagen och natten. Och molnen gör att jag inte lika lätt bränner mig på ryggen när jag simmar. Jag har valet att sky antingen solen eller myggorna. Trots ihärdiga solkrämer som utlovar 50, känns det ändå bättre att utmana myggorna. De dyker dåligt och jag är snabb med handduk och kläder.

 

Svalorna flyger under den lilla bron över bassängen. De är otroligt skickliga. Konstnärer i sin precision. Måste mycket övande till, tänker jag. En gång var det en liten fågelunge som övade just vid bassängens kant. Mamman lockade och lockade från muren på andra sidan. Till slut tog ungen några små steg och flaxade med vingarna. Ner i vattnet. Mamman ropade. Ungen försökte och försökte och blev allt tröttare. Jag hämtade en vakt med en håv som fick upp ungen. Jag vet inte hur det gick sen. Om den klarade sig eller om en falk tog den.

 

Falkarna cirkulerar. Det ser ut som om de jagar i flock. Jag vet inte så mycket om fåglar, men falkarna cirklar och cirklar över samma område och så dyker de. Snabbt och effektivt.

Svalornas byte tas lika effektivt. Blir mat till hungriga ungar. 

 

I Nigeria finns en liten by som blivit en fristad för svalor. När de kommer flygande, antingen det är vår eller höst, samlas de i byn. Här skyddas de av människorna och fångas inte i stora nät, som så ofta på andra platser. I byn finns kunskap om varifrån just den gruppen svalor kommer som kommer flygande från just det hållet. Människa och svala.

 

När jag går upp efter simturen slutar svalorna att komma. De verkar gilla vågorna som skapas runt mitt skvalpande. Vilket samspel. Jag hjälper svalor i jagandet efter föda! Sant eller inte, vad spelar det för roll. Känner mig ändå utvald, som en i livets kugghjul. I samspelet vi alla är en del av. Poetiskt och vackert.

 

Historieløshet?

 

ER JEG HISTORIELØS?

En vanlig onsdag koser jeg meg med tv og fascineres av arkitektur, og av historier om mennesker som holder tradisjoner ved like. Så kommer tanken: Jeg da? Er jeg historieløs?

For dem som har bodd på en gård i generasjoner kan gården selv være historien. Hvis man ikke har en gård, betyr det da automatisk at man ikke har en historie? Hvis man i stedet, som jeg, har vokst opp i et villastrøk på 1970-årene, hvem er man da? En del av samfunnsutviklingen, ja. Men er man noe mer enn det? Har man en egen historie, akkurat som de fra den gården hvor veggene kan fortelle om mange generasjoner og familier bakover i tid?

Jeg tenker på min venninne på familiegården fra 1600-tallet som hun og mannen nå setter i stand. I tankene mine blir det til en tv-reportasje.

Etter å ha turnert og sunget på mange av verdens operascener er hun vendt tilbake til familiegården som er gått i arv i generasjoner. Sangen er satt på pause og sammen med mannen pusser hun nå opp den laftede gården som ligger vakkert plassert i en fjellskråning ikke langt unna Kongevegen over Dovrefjell. En av sønnene er utdannet smed og bidrar med kunnskap om gamle smedskikker. En av døtrene er gift med en av landets mest lovende unge kokker. Han planlegger allerede menyen for innvielsen. Selv syr og vever hun, og har tatt begrepet tradisjon og håndverk flere nivåer opp med en kombinasjon av bunader og egendesignede produkter - perfekt for vår teknologiske tid. Planen er å kombinere gourmetmenyer med tradisjonelt håndverk, alt servert i et miljø med tusenårige røtter og en utsikt som tar pusten av et bymenneske.

"Visste du, spør min venninne, at slik en gammel byggeskikk ble utviklet fordi man trengte hus som kunne tilpasses behovene til enhver tid? Når barnekullene var store, kunne huset enkelt bygges om og utvides med ett eller flere rom. Når behovet minket igjen, så minket man også antall rom for ikke å sløse for mye med varmen."

Jeg fra villastrøket lytter, og ser for meg et gigantisk LEGO med uante variasjonsmuligheter. Det er jo ikke akkurat like enkelt i dag å legge til noen ekstra rom i rekkehuset, selv om mange huseiere sikkert skulle ha ønsket den muligheten velkommen.

"Vil du smake min egen Aperol Spritz (populær sprudlende aperitiff på kontinentet)? Jeg lager den på saft på svarthyllblomstene fra hagen."

Mitt hode lager en ny reportasje hvor vi besøker studiekompisen min på den fjellgård han kommer fra. Han bor ikke her lenger, det lar seg ikke kombinere med det liv han lever i dag. Men han vender tilbake så ofte han kan.

Da studiekompisen vokste opp hadde de fire kuer og en katt som ikke kunne mjaue. Mor jobbet inne og far ute. På vinteren var det ikke så mye å foreta seg, så dagene ble lange med kaffe og kryssord ved kjøkkenbordet. Fint da klokken endelig ble syv og man kunne slå på tv-en.

Av og til ble det bakt i den store vedovnen i det andre huset. Mor bakte "kamkaker", en delikatesse med smør og brunost. Min studiekompis kunne allerede bake, og jeg fikk være med når jeg var på besøk. For en nybegynner var det en krevende øvelse å kjevle jevne runde kaker og legge de inn i ovnen med den lange brødspaden. En hel dag bakte vi til lageret i spiskammeret var fylt opp.

Ingen bil, men utedo, en katt uten hale og en traktor som man kunne kjøre ned til tettstedet med på under én time - de dagene veilaget tillot det.

En sommerdag plukket vi jordbær hjemme hos naboen. Bærene blir ekstra søte når de modnes langt nord med soltimer døgnet rundt. Når vi kom hjem orket vi ikke å putte bærene i fryseren, så vi satte dem inn på låven til neste morgen. Den natten ble sommerens varmeste og jordbærene gjæret.

Jeg er vokst opp i et nybygget rekkehus i et villastrøk i en middels stor by. Vi hadde tre doer, bil, undulater og akvarium. Vi hadde ikke traktor og ingen bakerovn. Og kattepusen døde etter å ha spist rottegift. Vårt rekkehus var prefabrikkert og ble montert på plass av byggefirmaet "Tre snekkere". Mine barn har ingen spesielle håndverkskunnskaper, de er en del av det nye teknologisamfunnet. Jeg har sluttet å strikke etter alle år med jobbing foran pc 'n med tilhørende musearm. Betyr det at jeg ikke har en historie, at jeg er historieløs? Hva er min historie? Har jeg en i det hele tatt?

På skolen lærte vi at alle mennesker kommer fra andre mennesker før oss. Fra tidligere hus, bakerovner og katter. Fra andre land og andre steder. Og vi bygget landet sammen. Det er så lett å bli forført av tv-program om gamle hus og de som har bodd der i generasjoner. Av vakre hager som kan være både funksjonelle og overdådige. Det er så enkelt å tenke at gresset alltid er grønnere på den andre siden. Åh, om jeg bare kunne bake de kamkakene i egen ovn, og om jeg bare hadde smedens kunnskaper og kokkens håndlag. Om bare min OBOS-leilighet hadde vært arvegods, da min sann hadde alt vært så mye bedre. Eller kanskje ikke så mye bedre, men i hvert fall mer sjel, mer hjerte, mer ekte historie?

Men er det virkelig slik? Finnes ikke sjelen utenfor det materielle? Er ikke hjertet mer enn en muskel og i stedet også et symbol for oss, vår omgivelse og de mennesker vi ønsker å være?

Et rekkehus fra 1970-årene med tre bad, montert på plass av "Tre snekkere" – for et bilde av vår samfunnsutvikling! En utvikling jeg er en del av. Og hvis jeg skal være helt ærlig: det var ganske kjedelig ved det kjøkkenbordet på den fjellgården. Hvis det en eller annen gang kom noen på besøk, så fikk han kaffe og så dro han igjen. Ikke mye ble sagt. Da Dagsrevyen ble slått på var det en befrielse. Og som forelder kjenner jeg at det ikke kan ha vært enkelt å la datteren, som ville studere astrofysikk på universitetet, flytte mange mil sørover for å få avansert nok matte på videregående, noe den nærmeste videregående skolen ikke kunne tilby. Og å gå på speilblank is i minus 20 grader midt på natten uten utelys på veien til utedoen er ikke særlig sjarmerende!

Vi er mange som elsker historier om gamle tradisjoner, de blir til flotte tv-program. Men i virkeligheten er det deilig med do inne. Tre stykker.

Jeg har min egen historie, akkurat som alle mennesker på vår jordklode. Jeg er ikke historieløs. Jeg er en del av noe større. Vårsanger strømmer ut av min internet-TV. Og akkurat nå passerer to kameler og en geit utenfor vinduet i det land jeg bor i for tiden. Jeg er i et land langt borte. Samtidig er jeg med teknologiens hjelp likevel nært mitt hjemland. Jeg er steder, mennesker, lyder og tanker. Jeg er meg selv og andre. Min egen genbank og alt det som er lagret i mitt minne og ristet inn i min hud, det er min historie. Men jeg kan jo være enig i at alt ikke tar seg like godt ut på tv.

 

 

Jag vill visa det som är fint i Nigeria!

Uttalandet kommer från Aino Ternstedt: kvinnan som i mer än 40 år har arbetat och levt i Lagos. Konstnären, företagsledaren och entreprenören som med en aldrig sinande energi har satsat sin kunskap och sitt engagemang på att hjälpa och skapa en framtid för de som har fått minst i början av livet: de handikappade barnen. Men Aino har gjort så mycket mer. Hon har startat och drivit sin egen butik. Hon har uppmuntrat unga nigerianska konstnärer och gett dem en möjlighet att visa fram sin konst i butikens galleri. Hon har varit en röst för dem som inte haft någon egen i samhället: barnen. Och ändå var hon inte alls intresserad av barn i början!

Från Göteborg till USA

Som ung utbildade Aino sig till textilkonstnär på Slöjdföreningens skola i Göteborg. Så fick hon ett stipendium och reste til Kalifornien i USA. Där träffade hon sin blivande man Gabriel Oni-Okpaku som studerade måleri vid Stanford University. Då Gabriel, som också hade en juridisk utbildning, ville flytta hem igen till Nigeria följde Aino med. Tillsammans startade de en butik i Lagos 1975. Butiken sålde avancerad Hifi-utrustning, importerade möbler och annat som man annars inte kunde få tag på i Lagos på den tiden. Bara två år senare dog Gabriel, och Aino blev ensam med allt ansvar för affärsverksamheten. Ändå var det aldrig något alternativ för Aino att flytta hem igen till Sverige. Det var i Lagos hon hade sitt jobb, sina vänner och sina kontakter. Så hon stannade och fortsatte verksamheten.

Butiken i Lagos

Då Nigeria införde stränga importförbud på en mängd varor var beslutet att ändra butikens inriktning inte så svårt. Nu blev det i stället ett konstgalleri som både sålde konst men också konsthantverk. Och 2015 kunde Quintessence Gallery fira 40 år med obruten verksamhet: en imponerande bedrift inte minst med tanke på att galleriets chef och grundare Aino i själva verket aldrig känt sig som en typisk affärskvinna.

Quintessence Gallery jobbar i dag aktivt tillsammans med konstnärer och konsthantverkare. Man arrangerar utställningar, evenemang och boklanseringar och har haft flera «artists in residence». Nigerianska konstnärer har fått ett utställningsfönster både i Lagos men också genom utbyte med Sverige. Också svenska konstnärer har getts möjlighet att komma till Nigeria. Aino själv får utlopp för sin kreativa ådra i butikens verksamhet. Hon får energi av att jobba med det hon gillar för som hon säger så får det inte vara tråkigt! Butiken säljer konst, böcker och bruksföremål. Man har en egen hemsida där det går att beställa varor på nätet. Och det anordnas regelbundet utställningar och olika evenemang i  butikens ljusa lokaler, allt för att skapa och upprätthålla allmänhetens intresse för butikens och galleriets verksamhet. 

Just den utåtriktade verksamheten har blivit ännu viktigare efter flytten från de ursprungliga lokalerna. I 38 år, från 1975 till 2013, hyrde Quintessence Gallery lokaler i Lagos äldsta och mest fashionabla shoppingcenter. Fortfarande kan Aino uppleva att det kommer in besökare som med glädje berättar om då de som barn först köpte glass i shoppingcentrets glassbar och därefter gick till Ainos galleri. Nu gäller det att få allmänheten att hitta till de nya lokalerna, och att få dem att återvända.

Varje barn en gåva

På 1990-talet gick affärerna väldigt bra, men Aino började bli trött på att bara vara affärskvinna. Hon ville göra något annat. Framför allt ville hon ge något tillbaka till detta land som gett henne så mycket. I Nigeria har Aino fått möjlighet att utvecklas på ett sätt som hon inte tror att hon skulle ha fått någon annanstans. Så föddes idén om att starta en adoptionsstiftelse. Egentligen var inte Aino särskilt intresserad av barn. Hon hade så mycket annat att hålla på med. Men så mötte hon barn utan en egen röst, barn med speciella behov som ingen riktigt såg, handikappade och föräldralösa barn. Stiftelsen fick namnet Ebunolowo Foundation. Namnet Ebunolowo betyder «En gåva från Gud». I Nigeria får alla barn ett namn som betyder något, förklarar Aino. ”Varje barn är en gåva och när du har mött några av dessa barn som inte har det bra så glömmer du det aldrig.”

Aino har egentligen inte mycket erfarenhet med svensk byråkrati, men hon har känslan av att det faktiskt är lättare att få saker gjorda här i Nigeria. Man behöver inte göra särskilt mycket för att det ska märkas, för att det ska få en verklig effekt. Det gäller att hitta kontakter och så kan mycket hända ganska fort. Visserligen finns det byråkrati här också. Aino har flera gånger blivit inkallad till polisen och andra myndigheter för att förklara vad stiftelsen håller på med. Visst är det mycket papper och visst kan det kännas tungt att behöva trampa upp stigarna på nytt så snart det kommer en ny guvernör i en delstat. Men Aino är inte den som sitter och rullar tummarna.

Just de personliga kontakterna är något Aino poängterar. Det gäller att få folk att få upp ögonen. Då kan allt hända. Många gånger har det ändå varit krångliga vägar fram till ett bra adoptionsbeslut, men  ”ordet omöjlig finns inte i vårt ordförråd!” Och motivationen är stark: det är alltid barnet som är i fokus och möjligheten för att barnet ska få ett bättre liv.

Eruobodo House – home for the special children

Efter hand gjorde sig en ny fråga gällande: vad händer med de barn som inte kan adopteras, eftersom inget land godkänner adoption av handikappade barn? Vem för deras talan? Vem hjälper dessa barn så att de kan bli självständiga vuxna? Vem ser att de handikappade barnen också kan bli en resurs för samhället? Barnhem har traditionellt sett bara varit förvaringsanstalter. Aino ville att det skulle vara annorlunda: hon ville ge de speciella barnen ett riktigt hem. Så startades The Eruobodo House. Aino är ordförande i stiftelsen och tillsammans med de anställda har hon byggt upp ett hem för omkring trettio barn. Eruobodo House fokuserar på barnens individuella behov och talanger. Alla får skolgång och har samma status som i en storfamilj med många syskon med Mummy Grace som den självklara mittpunkten. Målet är att alla hemmets barn en dag ska kunna klara sig själva, men att de alltid ska ha sitt hem i Eruobodo House.

Ainos världar

Hur hänger då dessa Ainos två världar ihop, frågar jag. Och hur hinner hon med allt? Ja, det ska ju vara två åtskillda verksamheter, men det går inte helt att skilja dem åt. Aino styr allt från sitt kontor i galleriet och hennes hjärta finns med i båda verksamheterna. Ett exempel på växelverkan är konstnärer som skänkt konstverk till galleriet där all förtjänst från försäljningen gått oavkortat till barnhemmet. För naturligtvis behövs det pengar. Barnen måste ha mat och kläder. Huset behöver ses till, och el och vatten kostar. När ungdomarna som är studenter kommer hem til Eruobodo House på loven så får de hjälpa till, precis som i vilken familj som helst. En av dem har till exempel utbildat sig till elektriker så nu fixar han alla kontakter i huset. Så alla bidrar på sitt sätt till gemenskapen.

Det fina i Nigeria

Huset är byggt med hjälp av donationer och Aino är alltid på jakt efter sponsorer. Ett speciellt exempel på en donation är mannen som besteg Kilimanjaro och via sponsorer lyckades få i hop en stor summa pengar som gick till barnhemmet. Det finns verkligen mycket fint här i Nigeria. I nyheterna hör vi oftast bara om korruptionen, om oljan och om terroristerna.  Men det fina finns. Framför allt finns en vänlighet och en vilja att göra något för landet. Det är det som motiverar och inspirerar Aino och hennes kollegor. Och det att det aldrig får vara tråkigt!

Vin och kalabrisk peppar

Jag dräper en förkylning med vin och kalabrisk peppar. Tänk att kunna skriva så fort som man tänker. Att vara så modig hela tiden. Å, som min hjärna – ja, för det är min hjärna och inte mitt hjärta som fånar påstår – längtar efter att skapa. Är det vinet? Den kalabriska pepparn? Å nej, inte mer Cornelis från övervåningen! Jag sa kalabrisk, och inte inte kornelisk peppar.

Jag har varit på bio. Woody – Paris – Hemingway. Det är ett rus naturligtvis. Det liknar det vi kallade «livet» det där året i Paris. Vi ville fortsätta att känna livet i oss. Lukten från en bensinmack kunde skicka mig tillbaka till livet. Allt blev så viktigt. 

Nu är jag här. Vi pratade om förändring. Att saker börjar bli annorlunda nu. Åldern. Vi säger att vi inte vill tillbaka dit. Men är det verkligen sant att vi inte vill vara tjugo igen? Ja, på ett vis. Nu vet jag mer om Katarina. Att hon är älskad och vacker. Det visste jag inte då.

Vad är det som händer när man, när jag, blir så påverkad av nåt? Jag saknar livet. Livet! Lukten från en bensinmack. Finns den bara kvar i ruset av ett glas rödvin och en dräpande kalabrisk pizza? Ruset. Att rusa. Att springa enormt fort. Jag vill diskutera med de intelligenta, de intellektuella, de pålästa, de med bildning. 

Jag tänder ljus i alla fönster. I en lykta ute. Äntligen har det slutat att regna. Woody har gjort konst av sitt febriga rus.

Något flammar upp. Det brinner och så är det över. Ett rus. Sen kom vi hem och pratade om elräkningen och J's betyg och min förkylning. Ruset försvann bakom husknuten och kom inte fram mer. Vem vill ha en som bara rusar runt? Vilken samhällsnytta har det?

Det blev alldeles tyst. Imorgon är det tisdag.

Kvinner i veneziansk opera

Innledning

Den venezianske operaen regnes som den første offentlige og kommersielle operaformen, og den så dagens lys i Venezia på Teatro San Cassiano i 1637. Hvem var de første kvinnene i den venezianske operaen, og hvordan ble underholdningsformen påvirket av dem? Min betraktning handler naturlig nok først og fremst om sangerinnene, og om deres fiktive medsøstre, de kvinnelige operaskikkelsene. Men noen kvinner påvirket også indirekte innholdet i operaene som ble spilt på de venezianske scenene.

Akademienes by

I Venezia samlet mennene seg gjerne i akademier for å diskutere, og akademiene utgjorde et betydelig og viktig nettverk både for makten og for den intellektuelle eliten i byen. Det meste kjente venezianske akademi, Accademia degli Incogniti, ble viktig for den tidlige operaen, ikke minst gjennom Teatro Novissimo. Teatret ble bygget direkte for opera, og akademiet kontrollerte hele produksjonsprosessen fra librettoene til markedsføring av sangere og økonomi.

I akademiet diskuterte man alt fra smaken på ost, og nødvendigheten av tårer, til den kvinnelige dyd. Uttalelsene i debattene om kvinner ble til tider så krasse at også kvinner så seg nødt til å delta. Selv om diskusjonene ikke direkte lot seg gjenspeile på operascenen, så var de en del av grunnlaget for det intellektuelle miljøet i Venezia.

Det venezianske samfunnet besto av tre klasser: adelen, i nobili, borgerne, i cittadini, og vanlig folk, i popolani. Adelige var alle som kunne vise til at de hadde sittet i Storrådet, il Maggior Consiglio, i 1297. De kunne dermed kalle seg Nobil Huomo og Nobil Donna. De adelige familiene giftet seg som regel innenfor sin egen klasse, og barn født i ”blandingsekteskap” kunne ikke lenger kalle seg adelige. På den måten kontrollerte man at ikke eiendom ble splittet opp og fordelt på flere familier. Vi vet at en uforholdsmessig stor andel venezianske adelsmenn forble ugifte, sannsynligvis av den samme grunn. Det kan forklare den store tilgangen på kurtisaner i byen. En annen måte å kontrollere makt og rikdom på var å la barn av adelen inngå ekteskap med kirken, det vil si å gå i kloster.

Nonnen Arcangela Tarabotti opponerte mot og ble diskusjonspartner for medlemmene i Accademia degli Incogniti. Akademiet var forbeholdt mennene, men nonnen klarte likevel å fremme sine argumenter i det offentlige rom. Når man i akademiet diskuterte om kvinner virkelig kunne kalles mennesker, var Tarabotti den som både hadde intellekt og mulighet til å argumentere imot. Selv om nonnens fremste grunn til å skrive og å publisere tekster var hennes kritikk av adelige ”tvangsekteskap” med kirken, så hadde hennes argumenter også betydning for den venezianske operaen.

Kvinnelig luksus

Debatten om kvinnelig luksus påvirket helt konkret operaen og kvinnelige sangeres opptreden på scenen. Kvinner som kler seg i silke, ifører seg i ekskrementer, skrev en debattant. Dermed er ikke kvinnen noe mer enn en larve som ødelegger mannens hjerte. Nonnen Tarabotti tok til motmæle. Kvinners skjønnhet var en gave fra Gud, skrev nonnen, og det var derfor opp til kvinnene selv å forvalte denne gaven. Menn som brukte penger på å farge skjegget, representerte en dobbeltmoral som overgikk enhver kvinnes mulighet til luksus, mente Tarabotti.

Et annet yndet diskusjonstema var kvinnelige bryster. Det ble hevdet at kvinnen som fenomen var en trussel selv uten ytre luksus, og i følge Pater Aprosio lignet kvinnebryster mistenkelig på syndefallets eple. Kvinner trengte ikke engang kjøpe eller smykke seg med luksus for å vise sitt rette ”jeg”. De var i utgangspunktet og allerede i seg selv syndige helt enkelt ved at de var kvinner, mente pateren.

Ingen av debattantene skriver direkte om opera, men en av de kvinnelige dydene var stillhet. Og de vakre operasangerinnene, som var kledde i flotte sceneantrekk, var alt annet enn stille på scenen. Det er enkelt å trekke slutningen at kvinnelige sangerinners eksesser innen opera innbød til både kritikk og begjær.

Nonne, kone eller kurtisane

En kvinne i Venezia kunne velge enten å gifte seg, å gå i kloster eller å bli kurtisane. Det siste kan på mange måter ha vært den mest frie rollen for den venezianske kvinnen. Kurtisanene var kjent for å kunne resitere poesi, å spille et eller flere instrumenter og å gamble. De kunne også konversere med elitens menn som besøkte dem. Vi kan si at kvinnenes retoriske ferdigheter ble brukt i forførelsens kunst. Mennenes arena var på den annen side politikken og de intellektuelle diskusjonene i akademiene. De profesjonelle damene tjente penger på sin virksomhet, noe som gjorde dem økonomisk uavhengige. Med sin elegante klesstil ga kurtisanene inntrykk av å være en del av den privilegerte klasse, noe som ikke ble sett på med blide øyne verken av paven i Roma eller de konservative venezianske borgerne.

Vi vet at ingen respektable venezianske kvinner kunne opptre i det offentlige rom i Venezia. Det betød at alle sangerinner ble hentet fra andre byer, først og fremst fra Roma. De fleste kvinnelige sangere som kom til byen hadde sine egne beskyttere, vanligvis fra aristokratiet. Det ga dem en legitimitet og en posisjon som skilte dem fra kurtisanene.

Ukyske kvinner?

Calisto

Den løgnaktige og ukyske kvinnen er et tema som kommer igjen i mange operalibrettoer. Nymfen Calisto i operaen La Calisto fra 1652 (libretto Giovanni Faustini, musikk Francesco Cavalli) blir straffet for en voldtekt som guden Jupiter har begått mot henne. Det er Jupiters sjalu kone Juno som straffer Calisto ved å forvandle henne til en bjørn. I våre moderne øyne er det ikke Calisto som har syndet, og hun mener også selv at hun er uskyldig. Calisto er et offer for sin naivitet og skjønnhet, men som vi vet gjør gudene alltid som de selv vil.

Hvorfor straffes Calisto og ikke hennes overgrepsmann? Var det slik at det venezianske verdigrunnlaget ikke så noe galt i at kvinner ble behandlet forskjellig fra menn? Noen av deltakerne i debatten om kvinnelig dyd mente at kvinnen var den som kunne få mannen til å tape hodet og bli til et dyr. På operascenen kunne dette både vises og bevises. Ut fra denne tankegangen blir også kvinnens, og Calistos, straff rettferdig. Det er hun som har lokket ham i fortapelsen med sin skjønnhet.

Diana

I La Calisto møter vi også månegudinnen Diana. Hun har en litt annerledes historie enn nymfen Calisto. Diana representerer det kyske liv, men kan samtidig ikke la være å la seg sjarmere av den vakre Endymion. Hun lar ham sove evig, for så å kunne møte ham i drømme, uten tilsynelatende å gjøre noe galt. At hun også lokkes av halvguden Pan gjør ikke saken enklere for hennes rykte som uberørt. Vi får enda en gang ”bevis” for at kvinner er falske.

Poppea

I en annen mer kjent opera fra 1643, Poppeas kroning (libretto Giovanni Francesco Busenello, musikk Claudio Monteverdi), møter vi den umoralske Poppea. Denne kvinne gjør alt hun kan for å nå sitt mål; maktens trone i Roma. Ved å vise frem Poppea i all sin prakt av grusom list og beregnende ”kjærlighet”, kunne librettisten Busenello fra Accademia degli Incogniti eksellere både i egen veltalenhet og i kunnskap om kvinnens ”sanne” vesen.

Poppea lykkes i sitt spill og operaen slutter med kroningsscenen. Calisto på sin side, er et offer for gudenes nykker, og hennes redning utføres av samme mann, eller gud, som først har straffet henne, nemlig Jupiter. Han tar henne med opp til himmelens velving, hvor hun kan stråle evig som stjernebilde på Melkeveien.

Kanskje finner vi svaret på at kvinnen måtte straffes uavhengig om hun var skyldig eller ei i historien om Poppea. Her bevises effektivt den kvinnelige falskheten. Hvis vi ser Poppeas Kroning som en oppvisning i kvinners sanne jeg, og en bevisføring mot kvinnen og hennes egoistiske ”kjærlighet”, blir straffen Calisto får logisk. Ja, da er Jupiter usedvanlig sjenerøs når han redder henne.

Poppeas moral

Poppea er selve prototypen på den umoralske og maktsøkende elskerinnen. I de fleste operaplott er det kjærligheten som skal vinnes ved hjelp av heltedåd og magiske triks. Slik er det ikke i Poppeas kroning. Her er kjærligheten allerede vunnet når forestillingen begynner. Nå er det makten som er målet og som gir handlingen den næring den trenger. Poppea gjør det hun kan best. Hun forfører, intrigerer og manipulerer seg frem til sin egen kroning som Romerrikets dronning og Nerones ektefelle.

Det moralske aspektet i Poppeas kroning er en del av det som fascinerer. For hvordan har det seg at det er den beregnende og egoistiske Poppea som har de vakreste melodiene og de skjønneste klangene? Poppea vikler inn Nerone i sitt musikalske og erotiske garn. Hun får også alle andre i handlingen til å sirkle som planeter rundt solen på hennes vei til den romerske trone.

Er det ikke avslørende for oss at vi også blir forførte av Poppea? Hvorfor tar vi ikke avstand fra hennes forkastelige handlinger? Hvor sitter moralknappen vi så villig slår av for å lytte enda en gang til Poppeas vakre sang? Kan det være at det dreier seg om samme type fascinasjon vi opplever i en hvilken som helst såpeopera? Det er som oftest mer spennende å følge med på hva de ”slemme” rollekarakterene foretar seg, enn å se på de ”snille”. De slemme fremstår som mer psykologisk sammensatte, og derfor mer realistiske – noe som enhver dramatiker og dramaturg er seg vel bevisst. Slem blir det samme som realistisk og menneskelig. Den beregnende og manipulerende rollekarakteren har en innebygget dramaturgi som er attraherende på teaterscenen. Den er i seg et dreiepunkt, eller en ”igangsetter” for handlingen, og i dens spor følger drama, oppløsning og fred.

Vi er alle en eller annen blandning av heslighet og skjønnhet, av sjenerøsitet og gjerrighet, av beregning og velvilje. Når vi møter den rene ondskapen, blir vi opprørte og samtidig tiltrukket og fascinert. Vi kjenner oss igjen og vi kan si; ”Nei, sånn går det da ikke an å oppføre seg!”. Poppea kan også være grei – når hun får det som hun vil. Hvor forskjellige er vi så fra henne?

Det virker uforståelig for oss i dag at kvinner i den grad ble mistenkeliggjort, og særdeles urettferdig at kvinnen ble straffet for mannens bruk av vold. Men for venezianerne var det en del av virkeligheten. Siden man stadig fant ”beviser” for kvinners falskhet, som i mytene som ofte lå til grunn for operalibrettoene, er det ikke rart at dette var en del av den etablerte oppfatningen om kvinner.

Anna Renzi - operaens første Prima Donna

Sangerinnen Anna Renzi ble hentet til Venezia fra Roma for å synge hovedrollen i La Finta Pazza (libretto Giulio Strozzi, musikk Francesco Sacrati). Rollen var skreddersydd for Renzi. Dette var vanlig i operaens første tiår da komponister, librettister, musikere og sangere fortsatt jobbet i en slags felles prosjekt i forkant av hver oppsetning. Å hente inn Renzi til den første oppsetningen på Teatro Novissimo, var et ledd i kampanjen for å la Accademia degli Incognitis nye teater plassere seg i teten av konkurrerende operahus i Venezia.

Premieren på La Finta Pazza i 1641 var planlagt ned til minste detalj, og operaen ble en uovertruffen suksess. Anna Renzi, som den falske gale kvinnen, må ha vært perfekt i rollen hvis vi skal dømme ut fra alle lovord hun ble overstrømmet med. Librettisten Strozzi skrev et dikt til sangerinnens ære. Her omtales hun som intelligent, vakker og nokså stille privat. Hun skal ha observert menneskene rundt seg, og hennes uttrykksfulle spillestil kan ha vært et resultat av denne observasjonsevne. Strozzi glemte på ingen måte å nevne Renzis stemme. Hun hadde, skrev han, både en varm fyldig klang og en god trille.

Anna Renzis skuespillertalent og tilpasningsdyktighet gjorde henne til den beste representanten for den tidlige venezianske operaen, og hun passet perfekt som stjerne når Accademia degli Incogniti startet sitt eget operahus, Teatro Novissimo.

Fire av de roller Renzi sang har overlevd i partitur til i dag. Felles for dem alle er dramatisk intensitet fremfor vokalt virtuoseri. Rollen som Ottavia i Poppeas kroning er et godt eksempel på dette. Det er ikke Ottavia som har den forførende vakre musikken, men Poppea. Ottavias sang ble ikke engang omtalt som sang, men som en sirene fra et hylende monster; så sterk var Renzis innlevelsesevne.

Renzis roller inneholder langt færre arier enn senere tiders operadivaer var vant til å synge. I stedet var det skuespillerprestasjonen som ble beundret og som gjorde henne til operaens første Prima Donna, og som sørget for at hun beholdt sin posisjon på Venezias operahimmel i neste 20 år.

Ninfea

”L’huomo é una dolce cosa che sol diletto apporta, che l’anima conforta. Cosí mi disse la nutrisse annosa. In legittimo letto forse provar lo vó. Un certo sí mi chiama e sgrida nó!”

”Mannen er en skjønn ting som kun bringer glede, som trøster sjelen. Slik sa min gamle amme. Den ekteskapelige seng vil jeg prøve. Hvis noen spør; et ja roper jeg absolutt ikke!”

Nymfen Linfea i operaen La Calisto må også leve det kyske liv. Men lengselen etter noe annet er der. På denne måten blir Linfea et bilde på hvordan operascenen kunne speile den venezianske virkeligheten. De venezianske kvinnene skulle være kyske, og de skulle leve sitt liv innenfor hjemmets eller klosterets murer. Samtidig må det ha ligget en ulmende fristelse der i de ”frie” sangerinnenes liv. Og ikke minst må de menn som besøkte byens operahus ha blitt fristet av de vakre syngende prima donnaene.

Kilder

Brisis, Katarina I. de: La Putta che canta. Sang og estetikk i tidlig veneziansk opera. UiO 2011

Busenello, Giovanni Francesco og Monteverdi, Claudio: L’incoronazione di Poppea. http://en.wikipedia.org/wiki/L'incoronazione_di_Poppea

Cavalli, Francesco og Faustini, Giovanni: La Calisto. Faber Music Ltd 1975

Glixon, Beth L.: Private lives of Public Women: Prima Donnas in Mid-Seventeeth-Century Venice. Music and Letters. Vol.76,no 4. Oxford University Press 1995

Heller, Wendy: Emblems of Eloquence. Opera and Womens Voices in seventeenth-century Venice. University of California Press 2003

Mc Clary, Susan: Feminine Endings. Music, Gender and Sexuality. University of Minnesota Press 2002

Rosand, Ellen: Opera in Seventeenth-century Venice. The Creation of a Genre. University of California Press 1991.