Historielös?

 

På teve går det många program om människor som bor i gamla gårdar. Om dem som köper nåt halvgammalt ruckel och restaurerar det till en spa, eller ett kulturcenter. Och för den som bott på en gård i generationer kan gården vara historien. Familjen bär med sig historien som så blir en del av identiteten. Men om man inte har någon historisk gård, har man då inte heller någon historia? Om man vuxit upp i ett villaområde från 1970-talet, vem är man då? En del av ett samhälles utveckling, jo då. Men är det allt?

Jag började tänka på min födelsedags-vän och hennes ärvda 1600-talsgård familjen nu renoverar. I mina tankar blir det ett tv-reportage. 

Efter att ha rest världen runt som koloratursopran har hon nu återvänt till sin hembygd och gården som varit i familjens ägo i generationer. Hon och mannen rustar upp både in - och utvändigt. En av sönerna är utbildad smed och bidrar med sin specialkunskap om gamla smides-traditioner. Och den ena dottern har gift sig med en av landets lovande unga kockar som redan har menyn klar till invigningsfesten. Tanken är att kombinera gourmetmeny med traditionellt hantverk som sömnad och stickade klädesplagg. Allt detta serverat i en miljö med tusenåriga anor och ett landskap som tar andan av en stadsbo. 

”Visste du, frågar min vän, att den här byggnadstekniken uppfanns för att husen skulle kunna anpassas till behovet? Var det många i familjen kunde husen enkelt utökas med ett eller flera rum. Och så när behovet minskade, minskade man boytan för att bättre utnyttja värmen.” 

Jag från mitt villaområde sitter och lyssnar. Ser framför mig lego där variationsmöjligheterna är oändliga. Inte så enkelt idag att lägga till några extra rum i en-plans-villan. 

”Vill du smaka på vår egen Aperol Spritz( populär sprudlande aperitif på kontinenten)? Vi gör den med flädersaft från trädgården.”

Min kompis från studietiden kommer från en fjällgård med fyra kor och katten Putte som inte kunde jama. Mor jobbade inne och far ute. På vintern var det inte så mycket att göra, så det blev långa dagar med kaffe och korsord vid köksbordet. Skönt när klockan blev sju och man kunde slå på teven. Ibland bakades det i den stora vedeldade ugnen i det andra huset. Mor bakade "kamkakor" - en lokal delikatess som smakade härligt med smör och mesost. 

Min studiekompis kunde redan baka och jag fick vara med när jag var och hälsade på. Det var inte enkelt att kavla helt runda kakor, lägga in dem i ugnen med den långa bakspaden och så ta ut dem igen i exakt rätt ögonblick. En hel dag höll vi på, tills förrådet hade fyllts på tillräckligt. Ingen bil, men utedass, en katt utan svans och en traktor man kunde köra ner till samhället med på under en timme. En gång plockade vi jordgubbar hos en granngubbe. De blir extra söta när de får mogna så långt norrut. Väl hemkomna var vi för trötta för att orka frysa in, så vi satte lådorna på logen. Natten som följde visade sig bli en av de varmaste i mannaminne och jordgubbarna jäste. 

Jag har vuxit upp i ett radhus med två våningar, byggt 1969 då vi flyttade in. Vi hade tre toaletter, bil, kattunge, undulater och akvarium. Men ingen traktor och ingen vedeldad bakugn. Och kattungen dog efter att ha ätit råttgift. Vårt hus kom som färdig byggsats och monterades på plats av byggfirman Tre snickare. Mina bonusdöttrar har inga speciella hantverkskunskaper, de tillhör teknologi-åldern. Och jag har slutat sticka eftersom det gör ont i musarmen efter allt arbete framför datorn. Så slår tanken mig; har jag ingen historia? Är jag rent av historielös? 

Alla människor kommer från andra människor, från tidigare hus, bakugnar och katter. Vi kommer från olika landsdelar, från olika länder och vi är alla en del av en historia. Det är så lätt att bli förförd av teve-program om gamla hus och de som bott där. Program om vackra trädgårdar anlagda för att vara just vackra, funktionella eller rent av pråliga. Det är enkelt att tycka att gräset är grönare och hade jag bara kunnat baka i egen vedeldad ugn. Hade jag bara haft smedens kunskap eller kokkens handlag. Hade min HSB-lägenhet i stället varit arvegods, då minsann hade allt varit om inte så otroligt mycket bättre, men i alla fall mer värt, mer själ och hjärta. Mer äkta och historia. Men är det verkligen så? Finns inte själen utanför det materiella? Är hjärtat inte mer än en kroppsdel utan också en symbol för oss, det vi tror på, vår omgivning och de människor vi önskar vara?

Ett radhus från 1970-talet med tre toaletter monterat på plats av Tre snickare, vilken bild av samhällets utveckling! En utveckling som jag är en del av. Och om jag ska vara helt ärlig - det var ganska tråkigt långa stunder på den avlägsna fjällgården. Om det nån enstaka gång kom nån och hälsade på, så fick han kaffe och sen gick han efter ett tag. En befrielse med den där teven. Och det kan inte ha varit lätt att behöva låta dottern flytta 25 mil bort eftersom hon ville studera astrofysik på universitetet och behövde mer avancerad matte än närmaste gymnasium kunde erbjuda. Och inte var det roligt att behöva gå till utedasset på spegelblank is i minus 20 utan ljus mitt i natten! Vi verkar älska historier om gamla traditioner, de gör sig bra på teve. Men i verkligheten är det bra med toalett inne. Tre stycken. 

Jag har min historia, precis du och alla människor på vår jord. Jag är inte historielös. Jag är också en del av något större. "Sköna maj välkommen"strömmar ut från SVT play idag på Valborgsmässoafton. Samtidigt går två kameler och en stor get går förbi utanför mitt fönster eftersom Ramadan närmar sig. Jag bor just nu i ett land långt borta men är ändå nära med teknologins hjälp. Jag är platser, människor, ljud, tankar. Jag är mig själv och andra. Min egen genbank och allt som finns lagrat i mitt minne och ristat in i min hud är min historia. Fast det är klart, det blir inte lika snyggt på teve.