Vin och kalabrisk peppar

Jag dräper en förkylning med vin och kalabrisk peppar. Tänk att kunna skriva så fort som man tänker. Att vara så modig hela tiden. Å, som min hjärna – ja, för det är min hjärna och inte mitt hjärta som fånar påstår – längtar efter att skapa. Är det vinet? Den kalabriska pepparn? Å nej, inte mer Cornelis från övervåningen! Jag sa kalabrisk, och inte inte kornelisk peppar.

Jag har varit på bio. Woody – Paris – Hemingway. Det är ett rus naturligtvis. Det liknar det vi kallade «livet» det där året i Paris. Vi ville fortsätta att känna livet i oss. Lukten från en bensinmack kunde skicka mig tillbaka till livet. Allt blev så viktigt. 

Nu är jag här. Vi pratade om förändring. Att saker börjar bli annorlunda nu. Åldern. Vi säger att vi inte vill tillbaka dit. Men är det verkligen sant att vi inte vill vara tjugo igen? Ja, på ett vis. Nu vet jag mer om Katarina. Att hon är älskad och vacker. Det visste jag inte då.

Vad är det som händer när man, när jag, blir så påverkad av nåt? Jag saknar livet. Livet! Lukten från en bensinmack. Finns den bara kvar i ruset av ett glas rödvin och en dräpande kalabrisk pizza? Ruset. Att rusa. Att springa enormt fort. Jag vill diskutera med de intelligenta, de intellektuella, de pålästa, de med bildning. 

Jag tänder ljus i alla fönster. I en lykta ute. Äntligen har det slutat att regna. Woody har gjort konst av sitt febriga rus.

Något flammar upp. Det brinner och så är det över. Ett rus. Sen kom vi hem och pratade om elräkningen och J's betyg och min förkylning. Ruset försvann bakom husknuten och kom inte fram mer. Vem vill ha en som bara rusar runt? Vilken samhällsnytta har det?

Det blev alldeles tyst. Imorgon är det tisdag.