Konstig sång

Jag är fascinerad av röstens möjligheter till skön klang och konstnärligt uttryck. När jag lyssnar till Cecilia Bartoli fylls min kropp av lyckliga hormoner. Nu har jag inte chansen att lyssna till Bartoli så ofta live, men när jag hör henne blir jag glad och rörd. Jag tillhör dem som älskar opera och klassisk sång. Samtidigt vet jag att många människor inte uppskattar denna ”konstiga” sång. Den nye operachefen i Oslo, Per Boye Hansen, uttalade häromdagen att han vill göra opera relevant för hela kulturlivet. Men är det möjligt? Kan opera älskas av alla? Vad är det som är så provocerande med operasång?

Myter och opera

När vi går på operan, får vi uppleva många olika konstformer i, förhoppningsvis, skön förening. Det är uppsättningen i sig, allt detta fantastiska som scenograferna och scenteknikerna har skapat för att vi i publiken ska kippa efter andan. Det är sångarna som  imponerar oss med nästan overklig musikakrobatik och rörande intensitet i klang och känslor. Det är orkestern som ackompanjerar, och dirigenten som leder musiken så att vi ska kunna sitta där och njuta och låta oss förföras. Detta är operans fantastiska värld.

Men det finns ett annat sätt att se det på. Opera: en provocerande konstform som inte har något med oss att göra. Elisabeth Juell på Høgskolen i Oslo og Akershus (HiOA) arbetar med ett projekt kring fördomar om opera, Backstage Carmen. Projektets mål är att avkoda myter om konstformen, och studenten Oda Beitnes Amundsen har en förklaring till varför det är så enkelt att förlöjliga opera: ”Det är de rika som har råd att gå på operan, och har vi inte råd, då ska vi inte heller tala positivt om den.”

Den Norske Opera og Ballett arbetar mycket med att nå ut till en ny publik. Ett exempel är operans ungdomsambassadörer. Avsikten är att presentera opera och balett för ungdomar, erbjuda billiga biljetter och skapa intresse för scenkonsten. Oda Beitnes Amundsen har gått in i rollen som ungdomsambassadör, och hon är mycket nöjd med den respons hon fått av vänner som för första gången  följt med på en operaföreställning.

Sång som instrument

Vi är alla födda med en röst, en naturröst. Den skolade operarösten har en klang som är väldigt olik naturrösten. Det finns knappast något instrument som är så krävande, både för lyssnaren och utövaren, som operarösten. Den kan uppfattas totalt olika från person till person. Den låter oss inte lyssna halvhjärtat, utan kräver full uppmärksamhet och koncentration. Är vi ovana, kan sången verka både konstig, pompös och stel.

De flesta av oss har ganska bra röster, och vi kan sjunga med i allsång och psalmer när det krävs. Några har fått en exceptionell röst, och det är dessa vi finner på musik – och operahögskolorna. Inom denna lilla grupp ryms ett ännu mindre antal sångare som klarar att skapa sig en professionell och framgångsrik karriär. Man kan jämföra operasångare med klassiska dansare eller idrottsutövare på elitnivå. De flesta av oss klarar gott och väl en vals eller en runda i längdskidspåret, men nästan ingen blir en ny Barysjnikov på balettscenen, eller en Northug i skid-VM.

Har denna motvilja mot operasång något att göra med att vi alla har en röst, och att den klassiska rösten klingar helt annorlunda än vår egen naturröst? Man ska sjunga naturligt, det är något sångpedagoger har hävdat i alla tider. Samtidigt ska operasången framföras konstnärligt och till synes enkelt. Sprezzatura kallades detta dolda artisteri i Italien på 1600-talet, då opera var den nya moderna underhållningen. Även om rösten är skolad och anpassad till ett bestämt sammanhang, alltså till operascenen, ska den samtidig låta ”naturlig” och oansträngd. Naturlig blir därför i detta sammanhang något helt annat än en naturröst.

Den klassiska sångpedagogikens uppgift är att skapa kultur av naturen, att bygga ett klassiskt sånginstrument av naturrösten. På samma sätt som en dansare måste träna sina muskler för att ge oss en illusion av att han eller hon svävar i luften, måste sångaren träna ”sångapparatens” små muskler i struphuvudet. En sångstudent bygger helt enkelt sitt eget instrument, samtidig som hon eller han studerar musik, teori, texter och roller.

Röstens kärna

Den franske filosofen Roland Barthes intresserade sig mycket för något han kallade ”le grain de la voix”.Vi skulle kunna översätta uttrycket till ”röstens sädeskorn” eller ”kärna”. Det jag tror att han menade var röstens egen textur, det som inte är ord eller text, utan det rena ljudet, det materiella i ljudet självt. Det går inte att beskriva en röst objektivt eller vetenskapligt, sa Barthes. Rösten skapar alltid ett erotisk förhållande mellan sig själv och lyssnaren. Detta gör all beskrivning subjektiv och personlig, menade filosofen.

Röstens kärna har inte så mycket att göra med musikform. I stället handlar det om smak. Kärnan kan vi upptäcka både i rockrösten och i operarösten. Några tycker att Thomas di Leva och Cecilia Bartoli har kärna i sina röster, men att Eva Dahlgren, Luciano Pavarotti och Justin Biber saknar det. Andra tycker antagligen det motsatta. I stället handlar det om vad vi attraheras av, vad vi inte tycker om, eller rent av provoceras av. Kanske är det här den konstiga klassiska rösten blir ett problem. För den är faktisk konstig. Det handlar om röstkonst. Må hända handlar det också om vår konstsyn. Tänk bara på hur vi upplever kinesisk opera. Den klingar helt annorlunda än vår västerländska. Det är ett lovvärt initiativ av Boye Hansen att vilja göra opera tillgänglig och relevant för hela kulturlivet, så länge konstformen också får fortsätta att vara det den är: konstsång.